Finner en analys på Bokhora av DN:s Lotta Olssons analys av Camilla Läckbergs författarskap. Den senare verkar ha publicerats när vi var i Mongoliet, därför har jag missat den. Dock, Olssons sågning av Läckberg är nästan lustfylld att läsa. "Hehehe" tänker man. Och skäms lite. Dock är jag inte säker på att analysen håller när det gäller Läckbergs feministiska pretentioner. Olsson säger sig bli antifeminist av att läsa om sura Erika Falk. Eller så är det Läckberg som gör folk till antifeminister. Män kan minsann också vara trötta när dom kommer hem från jobbet. (Att Läckberg inte givit Erika ett kontor att gå till är väl också en del i skildrandet av en verklighet där kvinnor startar eget för att kunna vara närmare barnen, medan männen absolut inte kan vara lediga från sina egna firmor.)
Frågan är dock varför kvinnor aldrig får vara trötta. I Tyskungen förväntar sig den ständigt lika naivt omedvetna Patrik att hans fru skall finnas där även under föräldraledigheten. Var finns ungens mössa, kan hon passa dottern en stund medan han går till Apoteket? När frun gör anspråk på att få vara i fred i sitt jobb som författare (i ett rum på övervåningen) så ger sig Patrik ut på långa promenader med sitt ex, också föräldraledig småbarnsförälder. Exet vars man inte alls är lika förstående och snäll och hjälpsam som Patrik. Erika skall nog egentligen vara glad att hon inte blev ihop med denne dansbandssångare, eller sin systers psykopatiske ex. (Ihjälslagen av systern i tredje boken, har jag för mig.)
Tro fan att Erika är sur. Och ja, det är Camilla Läckberg som skapar denna "verklighet", men inte helt olik den verkliga verkligheten. Därför förmodligen, som Olsson konstaterar, ganska skön läsning för dem som befinner sig i just denna verklighet. Erika Falk blir deras kompis som har ett lite mer spännande liv, och som liksom Kommissarie Barnabys väna och alltid lika förstående hustru Joyce leder sin man på rätt spår bland alla galna mördare i Midsomer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar