Dags för Läckberg att bestämma sig!

Bok: Tyskungen (pocket)
Författare: Camilla Läckberg
Förlag: Bokförlaget Forum (2007)
Betyg: BBB

”Alla Läckbergs böcker håller mycket hög klass och denna är den klart bästa! Ser fram emot nästa bok!!”

Skriver Tony på Bokus sajt. Man kan undra om Tony är en pseudonym för Martin Melin, Läckbergs nye pojkvän. För hög klass vet jag inte om man kan tala om i samma mening som Läckberg som deckarförfattare. Eller?

Detta var egentligen tänkt att bli ett lustmord av Läckbergs senaste pocket, Tyskungen. Hon släpper i dagarna sin allra senaste, Sjöjungfrun, och har redan i Tyskungen gett lite hintar om handlingen. Hintar som om man inte känt till namnet på nya boken skulle varit fullständigt obegripliga, med den småländske bibliotekarien som beter sig väldigt underligt.

Nå, min längtan var stor efter att få lustmörda the Nicke Lilltroll Murder Mysteries. Så kallad i vår familj efter att Leif GW Persson sagt att Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar, ”mossa, mossa” ni vet. Men lustmordet uteblir nog. Med tanke på Thomas Bodströms prosa, som man fått ta del av i diverse recensioner, så framstår väl Läckberg snarare som en litterär gigant.

Camilla Läckberg är framförallt en historieberättare. Hennes historia i Tyskungen är fint ihoptråcklad och mordmotiven solklara, även om hon gör det lite väl lätt för oss, bl a genom att avslöja för mycket i titeln. Filosofie doktorn, läraren och rektorn Dagmar Lange, Maria Lang, (1914-1991) hade till skillnad mot Läckberg den goda smaken att döpa sina böcker till sådant som Mördaren ljuger inte ensam (1949), Tragedi på en lantkyrkogård (1954) - hade för övrigt varit en bra titel på Läckbergs Tyskungen... -, Se döden på dig väntar (1955) eller Kung liljekonvalje av dungen (1957).

Bäst är Läckberg egentligen i sin beskrivning av dåtiden. När hon skriver om huvudpersonen Erika Falcks framlidna mor Elsy och hennes barndomsvänner är det faktiskt inte särskilt mycket Nicke Lilltroll, även om hon har en osviklig förmåga att gärna skriva oss på näsan vad folk tycker, tänker, gör. Ingenting lämnas till läsaren att tolka själv. En person kan inte bara säga något utan att vi får veta med vilket tonläge detta sägs.

Ibland briljerar dock Läckberg i personporträtten, som när nazistjägaren är ute och promenerar med sin barndomsbekant, ledaren för en nynazistisk rörelse. En fin beskrivning av att världen inte är svart eller vit. Eller i beskrivningen av den gamle mannen som försöker skydda sin fru som glider allt längre in i demensen.

Detta sagt så måste jag ändå dra ner betyget p g a att Läckberg har svårt att skapa bra dialog i boken. Dialog är förmodligen det svåraste som finns, det blir lätt platt och fånigt. Vilket det blir även här. Trots att hennes böcker är överfyllda med hintar om att man skall dela lika på hemarbetet, att två kvinnor kan skaffa barn tillsammans och att även den gamle sure polischefen kan ha ett gott hjärta så blir det, till och med för en rabiatfeminist som undertecknad, lite mycket till slut. Samtalen på polisstationen blir styltiga och personporträtten lämnar mycket mer att önska. Läckberg har humor, men frågan är om denna humor bör användas i den utsträckning som hon gör i boken.

Konstateras kan att Camilla Läckberg säljer. Böckerna är lättlästa och som min kollega L sa i veckan:

- Jag vill bara läsa boken rakt upp och ner utan några sidohistorier om jämställdhet eller annat.

Frågan är om Läckberg spänner bågen för högt. Kanske räcker det med själva storyn, och att tona ner resten, som hur Erika Falcks mans exhustru har det i sitt nya äktenskap. Sånt läser vi i stället i böcker som Maria Svelands Bitterfittan.