Anna-Karins Frödingfavoriter

Denna dikt skrev Fröding i vuxen ålder om den bygd i Byn nära Gunnerud, Alster där han växte upp hos sin farmor. Dungen som nämns, där göken gol, låg förmodligen egentligen närmare Gunnerud men när man skulle resa Frödingstenen, här t v, till minne över den store skalden klarade man helt enkelt inte av att forsla bumlingen hela vägen, så i dag står den i en skogsdunge intill E18 mellan Kronoparken och Alster, strax öster om Karlstad.

Farmoderns gård brann sedermera ner.

Gustaf Frödings far dog när Gustaf var i ettårsåldern och familjen tvingades lämna Alsters Herrgård, som ligger alldeles i närheten av stenen.

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grönbakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,var mig hälsad!
- Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."

II

Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo härmed bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

/Gustaf Fröding, Stänk och flikar (1896)

Dags för Läckberg att bestämma sig!

Bok: Tyskungen (pocket)
Författare: Camilla Läckberg
Förlag: Bokförlaget Forum (2007)
Betyg: BBB

”Alla Läckbergs böcker håller mycket hög klass och denna är den klart bästa! Ser fram emot nästa bok!!”

Skriver Tony på Bokus sajt. Man kan undra om Tony är en pseudonym för Martin Melin, Läckbergs nye pojkvän. För hög klass vet jag inte om man kan tala om i samma mening som Läckberg som deckarförfattare. Eller?

Detta var egentligen tänkt att bli ett lustmord av Läckbergs senaste pocket, Tyskungen. Hon släpper i dagarna sin allra senaste, Sjöjungfrun, och har redan i Tyskungen gett lite hintar om handlingen. Hintar som om man inte känt till namnet på nya boken skulle varit fullständigt obegripliga, med den småländske bibliotekarien som beter sig väldigt underligt.

Nå, min längtan var stor efter att få lustmörda the Nicke Lilltroll Murder Mysteries. Så kallad i vår familj efter att Leif GW Persson sagt att Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar, ”mossa, mossa” ni vet. Men lustmordet uteblir nog. Med tanke på Thomas Bodströms prosa, som man fått ta del av i diverse recensioner, så framstår väl Läckberg snarare som en litterär gigant.

Camilla Läckberg är framförallt en historieberättare. Hennes historia i Tyskungen är fint ihoptråcklad och mordmotiven solklara, även om hon gör det lite väl lätt för oss, bl a genom att avslöja för mycket i titeln. Filosofie doktorn, läraren och rektorn Dagmar Lange, Maria Lang, (1914-1991) hade till skillnad mot Läckberg den goda smaken att döpa sina böcker till sådant som Mördaren ljuger inte ensam (1949), Tragedi på en lantkyrkogård (1954) - hade för övrigt varit en bra titel på Läckbergs Tyskungen... -, Se döden på dig väntar (1955) eller Kung liljekonvalje av dungen (1957).

Bäst är Läckberg egentligen i sin beskrivning av dåtiden. När hon skriver om huvudpersonen Erika Falcks framlidna mor Elsy och hennes barndomsvänner är det faktiskt inte särskilt mycket Nicke Lilltroll, även om hon har en osviklig förmåga att gärna skriva oss på näsan vad folk tycker, tänker, gör. Ingenting lämnas till läsaren att tolka själv. En person kan inte bara säga något utan att vi får veta med vilket tonläge detta sägs.

Ibland briljerar dock Läckberg i personporträtten, som när nazistjägaren är ute och promenerar med sin barndomsbekant, ledaren för en nynazistisk rörelse. En fin beskrivning av att världen inte är svart eller vit. Eller i beskrivningen av den gamle mannen som försöker skydda sin fru som glider allt längre in i demensen.

Detta sagt så måste jag ändå dra ner betyget p g a att Läckberg har svårt att skapa bra dialog i boken. Dialog är förmodligen det svåraste som finns, det blir lätt platt och fånigt. Vilket det blir även här. Trots att hennes böcker är överfyllda med hintar om att man skall dela lika på hemarbetet, att två kvinnor kan skaffa barn tillsammans och att även den gamle sure polischefen kan ha ett gott hjärta så blir det, till och med för en rabiatfeminist som undertecknad, lite mycket till slut. Samtalen på polisstationen blir styltiga och personporträtten lämnar mycket mer att önska. Läckberg har humor, men frågan är om denna humor bör användas i den utsträckning som hon gör i boken.

Konstateras kan att Camilla Läckberg säljer. Böckerna är lättlästa och som min kollega L sa i veckan:

- Jag vill bara läsa boken rakt upp och ner utan några sidohistorier om jämställdhet eller annat.

Frågan är om Läckberg spänner bågen för högt. Kanske räcker det med själva storyn, och att tona ner resten, som hur Erika Falcks mans exhustru har det i sitt nya äktenskap. Sånt läser vi i stället i böcker som Maria Svelands Bitterfittan.

Kitty Drew

Kring 1964 kom en liten nioårig pojke i Örebro på den briljanta idéen att köpa Kitty-böcker till sin yngre syster. Systern var då i femårsåldern och icke läskunnig, men det spelade ju ingen roll då böckerna egentligen inte var avsedda för henne.

Detta innebär att både jag och maken växt upp med Kitty, eller Nancy Drew som hon heter på engelska, och hennes kompisar George och Bess.

Tydligen har det länge varit en hemlighet vem som egentligen låg bakom berättelserna om den unga privatdetektiven i River Heights. Upptäcker att det på nätet finns en hel del bloggar och annat som fördjupat sig i ämnet. Carolyn Keene var egentligen flera personer, den första var Mildred Wirt Benson som på 1930-talet började skriva de 22 första böckerna i serien. Hon var den första kvinnan att ta examen vid School of Journalism vid universitetet i Iowa, där hon också tog en Master´s Degree i journalistik.

Undrar om inte Kitty och murens hemlighet (1965) var bäst!

Anna-Karins Frödingfavoriter

Plötsligt fick jag bara lust att dela med mig av mina favoriter av Gustaf Fröding. Jag är uppvuxen alldeles i närheten av Frödings födelsehem och många var våra utflykter och upptäcktsfärder i Frödings Alsterdal. Min och Frödings barndomar vilar där.

Först ut blir En morgondröm. När denna trycktes första gången ledde det till åtal för den fantastiska skildringen av en älskogsakt.

En morgondröm av Gustaf Fröding
Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet strör,
vid lidren med byttor till mjölk och smör
stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta små,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid midsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt som skall bliva och är och var.

II
Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormstider,
hans trots önskar strider
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för ro skull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.

III
Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörde små
fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.

IV
Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte bli fri,
han må sträva så mycket han vill.

"Stackars Dum och Egenkär
där,
kan du gissa vem det här
är?"

Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,
trevar, gissar: "Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och - släpp mig, flicka!"

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

V
Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.

Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

VI
Och som hjärtblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömnen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud,
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.

(Gustaf Fröding, ur Stänk och Flikar, 1896)